Många i vår närhet undrar hur en adoption egentligen går till och de flesta av dessa intresserade känner då vi börjar berätta, inte till den långa och omständiga men naturligtvis välbehövda gången i en adoption. Det gjorde inte vi heller inledningsvis, det är ju inget man går och funderar över så länge det inte är aktuellt. För de som vill veta/lära sig mer, förklaras alla leden här (matchning som just Sydafrika tillämpar förklarar vi ett senare inlägg). Vi har "lånat" denna mycket informationsrika steg för steg förklaring av en annan adoptionsblogg, då den var så välskriven och komplett att det kändes onödigt att själva skriva och formulera samma sak. Vi har tagit oss friheten att göra en del personliga tillägg och ändringar för att beskrivningen sa passa in på hur det är för oss. Som ni förstår är det en påfrestande och jobbig process både tidsmässigt, psykiskt och inte minst ekonomiskt. Den ekonomiska biten skiljer sig från land till land och även mellan organisationer. Räknas in bör ju även tjänstledighet innan vi lagligt sett får barnet/nen i vår vård och innan föräldrapenning börjar fungera för en av oss och grejer till barnet/nen göra. Hur som helst vill man så går allt, och detta vill vi ju sååå mycket att det värker i våra kroppar! I skrivande stund är vi på punkt 10.
Börja med att gifta er (de flesta länder kräver 3års äktenskap, somliga bara 1år) OCH...
1. Ställ er i kö hos MINST en adoptionsorganisation. Varje organisation
har olika länder med olika krav, så för att ha så stor chans som möjligt att
passa in på fler länder är det bra att stå i fler än en. (Vi har endast varit sökandemedlemmar hos Adoptionscentrum.)
2. Skicka in en ansökan om att
starta medgivandeutredning till Familjerätten i den kommun ni bor i.
3. Informationssamtal på Familjerätten, där gås parets möjligheter att få
ett medgivande igenom. Par som t.ex blivit för "gamla" för att få ett medgivande
(man får inte ha fyllt 43 år när utredningen startar) eller som har någon
sjukdom som kan vara ett hinder, får oftast reda på detta och kan diskutera sina chanser
att få adoptera innan de går vidare i processen.
4. Gå den obligatoriska
föräldrautbildningen som Familjerätten anvisar till. På
föräldrautbildningen diskuteras bl. a de utmaningar som ställs på föräldrar till
ett adopterat barn. Man får också tala om sin barnlängtan och om ofrivillig
barnlöshet med par och ensamstående i liknande sits.
5. Medgivandeutredning hos Familjerätten. I medgivandeutredningen fokuseras
bland annat hur den ofrivilliga barnlösheten påverkat relationen (om man lever
som par), hur långt man har kommit att sin bearbetning av att inte kunna få
biologiska barn och hur man ställer sig till att bli "invandrarfamilj" (som vi
adoptivfamiljer faktiskt räknas som). De ser också på det nätverk man har
omkring sig och som kan hjälpa till och ställa upp om det behövs. Att bli
förälder genom adoption är som sagt inte som att få biologiska barn utan det
krävs en större medvetenhet kring vad som kan gå snett och fler redskap i hur
man kan söka hjälp eller stöd. (Utredningen för oss var tre gemensamma, ett hembesök och några enskilda möten á ca 2h.
6. Få medgivande att ta emot ett barn/syskonpar
genom adoption. Detta medgivande gäller i 2 år och om det tar längre tid att få
sitt barn (vilket det gör för många idag eftersom väntetiderna blir allt längre
och längre i många länder) får man "göra om" medgivandeutredningen. Det finns
inget som heter att man får ett förlängt eller förnyat medgivande.
7. Skicka in medgivandet till sin/a adoptionsorganisationer som ser på vilka
länder man "passar in". Det kan vara så att ens favoritland har krav som gör att
ni kommer att ha små möjligheter att kunna adoptera därifrån och då får man
reda på det av sin organisation.
8. Köa för att få skicka sina
handlingar till något land. Man kan stå i kö hos fler länder och i flera
organisationer. Men så fort man kommer fram i kön till något land och får besked
om att "starta upp" sin ansökan, förloras alla köplatser i andra landsköer. Man kan bara
skicka sin ansökan till ett land.
9. Skicka ansökan till det land man
kommit fram i kön hos (eller om det är ett land utan kö, till det land man vill
skicka till...). Varje land har olika krav på vad ansökan ska innehålla och det
går att titta på hos adoptionsorganisationerna om man är nyfiken. (Till Sydafrika ska man bl.a göra en livsbok.)
10. Usprungslandet utreder och "godkänner" handlingarna. Om det är något som
behöver kompletteras får man göra det (fast det har oftast
adoptionsorganisationen redan påpekat isf).
11. Föräldrarna väljs ut
via deras ansökan. Förfarandet kan se olika ut beroende på vilket land det
gäller. (För just Sydafrika tillämpas matchning som vi berättar om i ett senare inlägg.)
12. Paret
får barnbesked. I barnbeskedet finns foton, social rapport och medicinsk
rapport. Föräldrarna måste tacka ja till barnet för att adoptionen ska kunna
fortsätta.
13. Samtycke ges av Familjerätten att föräldrarna får
adoptera det specifika/de specifika barnet/barnen. Utan samtycket från
Familjerätten får adoptionen inte fortsätta.
14.
Adoptionsbeslut
15. Resa till barnets ursprungsland och
vistelse där. Hur länge man får vänta på resbesked och hur lång vistelsetiden i landet blir, är beroende på vilket land man adopterar ifrån. I vissa
länder sker de juridiska processerna i domstol på plats i landet och man blir
föräldrar även på papper. I andra länder får man göra klart det juridiska när
man kommer hem till Sverige.
16. Hemresa
17. Anmälan
till nämnden (Familjerätten) att barnet har anlänt. Ofta brukar utredaren
vilja göra ett hembesök relativt nära inpå det att man kommit hem.
18.
Ansökan om medborgarskap (om detta inte är gjort i ursprungslandet),
anmälan till folkbokföring hos skattemyndigheten.
19.
Läkarundersökning, den sk "tropikundersökningen", där barnets hälsa
noggrant undersöks. En ev. åldersbestämmelse kan också genomföras. Om barnet
behöver remitteras vidare görs detta.
19. Uppföljningsrapport/er
skrivs av både föräldrar och utredare under en viss tid. Det är olika för de
olika länderna. (Till Sydafrika sänds återrapporter från både utredaren och adoptivföräldrarna i fem års tid.)
Åhhh, vad vi längtar till punkt 15! Hoppas verkligen att 18 mån är "maxväntetiden".
2 kommentarer:
Så intressant att få det så tydligt vilka steg ni går igenom. Ska bli så spännande när ni kommer till punkt 15, förstår att ni längtar :). tror vi är många som längtar med er :)! Stor kram!!
Hoppas er väntan blir kortare än 18 månader. Åsa
Skicka en kommentar