Då jag varit och fixat Kottes månadssak som kommer på bloggen "dagen D" och ett par av Yankie Candles vaxkakor av den fantastiska doften "Winter day", blev det hämtmat till middag. Uret var sent och magen/arna skrek. Nej, jag är ingen idisslare men vi är ju två personer här hemma OCH en katt. Sagt och gjort, efter en mobilkonversation på ca 15sek var detta bestämt. Ingen av oss hade kunnat hålla modet uppe att tillaga den resterande rätten från Citygrosskassen i kväll. Det får bli i morgon i stället. Då jag tog emot lådan med maten i (vi delade faktiskt ;) så lade kvinnan två godisklubbor ovanpå lådan och sa med ett leende -Till ungarna!. Jag kunde ju spelat med där och då för allas vår trevnad som så många gånger förr och tagit emot dem med ett litet tack, men samtidigt är jag ju som ni vet en ärlig människa som inga klubbor varken ville bära eller äta så jag svarade leende tillbaka
-Nej tack, jag har inga.
Hoppla! Det ska man inte säga har jag lärt mig, för ansiktsuttrycket förändras radikalt på den andre personen (inte alltid men väldigt ofta). -Nåååååh iiiinteee?, svarar hon och rynkar ögonbrynen som en cocker spaniel som tigger husse om korv vid middagsbordet. Vad ska jag göra nu hinner jag tänka? Oj vad hon blev ställd och jag med, endast av hennes uttryck. Jag förstår att det inte alls var illa ment och jag tog det egentligen inte så heller, förrän hon rynkade ögonen på det där sättet. Jag tackade leende, tog mitt kvitto och min kartong i den ena näven och Kottes månadssak i den andra och allt blev plötsligt så konstigt. Glädjen över den fina saken som förhoppningvis ska användas flitigt en vacker dag, kontra detta tycka synd om syndrom.
Jag stoppar in månadssaken i skåpet bland de andra, och säger sådär lite halvhögt för mig själv - Men sen lille/a Kotte/arna ska mamma minsann be om godisklubba till dig varje gång hon är där. Hon ska be pappa göra detsamma, för nu vet vi var de där godisklubborna finns!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar