Goe underbare fine grabb, tänkte jag och tänker jag än. Fortsätt alltid att vara så spontant kärleksfull. Jag ler än!
Vi satte oss tillrätta och folk strömmade in. Ytterligare två av mina tidigare elever, (pojkar även de), slank snabbt ner på vars sin sida om oss. -Jag kan nog sitta här!, sa den ena. -Javisst kan du det, svarade jag. -Du är så välkommen! Där satt jag och var innerst inne lite förvånad över att det var just den här eleven som valt att sätta sig tätt intill mig men oj, vad det värmde i hjärtat! Där satt de sedan och småpratade med Leo och mig och önskade oss God Jul när vi gick. Det är ögonblick som detta som gör att jag gillar mitt yrke :)
När rektor höll tal och det var alldeles tyst i hela gigantiska idrottshallen säger Leo med hög klar röst -Arg! Jag viskar till honom att nej han är inte arg. -Joooo, e arg ut! säger han ännu högre och några elever börjar fnissa. Vad gör man? Jaja, alla som var där känner ju rektorn och vet att det inte alls var så att han var arg, men Leo ansåg visst annorlunda.
Igår kväll kom farmor och Kjell och fikade. Leo stollade som en Duracellkanin men slutligen varvade han ner och läste bok med farmor.
Jaaaa, den fleecefodrade bagymössan med namntryck har kommit, tack tomten!
I morgon ska vi skaffa oss en gran att klä. Undrar vad sonen ska tycka om denna tradition?
Förresten...igår kom flera nya ord och uttryck från Leo. -Mamma bädda, var ett. -Ene gunga, huschkana tället, var ett annat. -Pappa hålla elepant. Nej, de e mo mycke. Den tället. (istället har alltså fastnat). -Inte tamsa pappa, dicka bint! Haha
1 kommentar:
Får tårar i ögonen när du berättar om barnen på skolan. Förstår att de gillar dig gumman för du visar tydligt att du tycker om dem! Kram Jossan
Skicka en kommentar