Mycket utevistelse, kalas och för lite sömn har gjort oss groteskt trötta alla tre. Vi vuxna i huset önskar en endaste liten sovmorgon till klockan 7:30, 8:00 utan nattliga oroligheter och uppvaknanden snart. Det hade vi behövt hela familjen känns det som. En period för ganska länge sedan hade vi ett par veckor med den lyxen, så vi vet ju att den finns där någonstans. Inget är som väntans tider...
Frågeformuläret från logopeden gjorde oss åter påminda om att vi är utanför normen om hur en familj tänks se ut i vårt samhälle. Vi börjar vänja oss och det är inte förrän händelser likt denna dyker upp som det blir kännbart. Vi hade förstått om vi inte haft kontakt med flera instanser och diskuterat samt låtit undersöka Leo. Men efter alla möten med sjukvård och samtal kring barnet, blir vi lite lätt matta. Vad fötväntas vi skriva liksom? De har väl ändå en journal där det framgår att Leo är adopterad. Vi känner mest lättnad över att Leo inte kan läsa än och inser att vi bara är början av allt sånt här. Vi har en plan för hur vi ska rusta Leo inför mycket här i livet, men långt ifrån allt kan man ju förutse.
1 kommentar:
Hållet med om att det är konstigt att vi inte kommit längre i Sverige än när det gäller standaliserade frågeformulär
Skicka en kommentar